onsdag 17 november 2010

Om kungens privatliv

I dessa dagar när man flitigt debatterar hur och hur mycket man bör tala om kungens privatliv tycker jag att det kan vara värt att påminna om att det inte är första gången vi har haft denna debatt. På 50-talet hade vi den så kallade Haijby-affären som handlade, till viss del, om kungens privatliv men huvudsakligen om de åtgärder som hade vidtagits från officiellt håll för att hindra en debatt om detta privatliv. Om vi idag har en självpåtagen censur hos tidningsredaktioner och ett hot om en ogynnsam behandling från hovet, så har man tidigare, i alla fall, inte tvekat att gå längre, till inlåsning på mentalsjukhus och hot om koncentrationsläger.

Kungen i detta fall var alltså Gustav V och Haijby var Kurt Haijby, en restaurangägare i Stockholm. Skandalens grund var den affär mellan dessa två som, enligt Haijby, inleddes 1933 och varade några år. För att förhindra att detta påstående blev offentligt så betalade hovet ut en mängd pengar till Haijby med start 1936. Det kan vara värt att påminna att vid denna tidpunkt var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige (homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först 1944). Som en permanent lösning fick hovets advokat i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands och han reste också till USA. Där, påstod han, fick han dock inte de pengar han blivit lovad utan han återvände till Sverige och utbetalningarna fortsatte.

1938 greps Haijby för misstänkt sexuell otukt mot minderåriga. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Då grep överståthållare Torsten Nothin in och Haijby placerade på Beckomberga sinnessjukhus. När han skulle skrivas ut gavs han valet att åtalas eller att åter emigrera. Haijby valde utlandet och, efter att ha skriftligen lovat att hålla inne med sina "anklagelser" mot kungen, flyttade han till Tyskland (hösten 1938!) med ett månatligt underhåll. Dock blev han även i Tyskland anklagad och dömd för otukt med minderårig. Efter avtjänat straff hölls Haijby i förvar av Gestapo och de ska vid denna tidpunkt frågat svenska polismyndigheter om det fanns något intresse av att Haijby placerades i koncentrationsläger. I så fall kunde Gestapo bistå.

1940 återvände Haijby igen till Sverige. Nu ville han ge offentlighet åt sin historia och kontaktade "skandalförfattaren" Gustaf Ericsson (läs gärna "Mannen som kom tillbaka från de döda" för mer om denna fascinerande person). Överståthållare Nothin övertalade istället, genom ombud, Haijby att lägga in sig på mentalsjukhus. 1946 betalades ytterligare pengar ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen "Patrik Kajson går igen". Boken lämnade tryckeriet i december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Regeringen informerades om saken av justitieminister Zetterberg. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång så regeringen bestämde sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket skedde. Senare inköpte polisen större delen av upplagan och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades delvis med pengar från hovet.

Efter Gustav V död 1950 skrev Haijby ett stort antal brev om sin historia till olika myndigheter vilket ledde till att affären fick offentlighet. Haijby åtalades och dömdes 1952 till åtta års fängelse för grov utpressning. Haijby-affären blev en stor skandal där personer som Herbert Tingsten och Wilhelm Moberg starkt kritierade den behandling som Kurt Haijby utsatts för.

Som slutsats kan man väl undra om Camilla Henemark verkligen vet vad hon har gett sig in i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar